Nobels fredspris

Jag tittade igår på utdelningen av Nobelpriset i Stockholm. Eftersom jag är naturvetare intresserade jag mig mest för nobelprisen i fysik, kemi och medicin. Kemipristagaren hade fått pris för sin upptäckt av kvasikristaller, det är inte ett område jag själv arbetat inom som kemist men han är värd beröm för sin lysande idé, som först mottogs med stor skepis och det påstods att han hade fel. Men alltsedan Galileos tid har de mest framstående bidragen till vetskapen gjorts av dem som kunnat visa att omvärden har haft fel och de själva haft rätt. Därför hör årets kemipristagare till dem som gjort berömvärda insatser. Det vore förstås orättvist mot Kopernikus att inte nämna hans namn i samband med Galileo, det Galileo gjorde var ju att visa att Kopernikus hade rätt. Men Kopernikus vågade inte publicera sitt arbete om solsystemet förrän han låg på sin dödsbädd, eftersom förföljelserna mot dem som påstods ha haft fel hade nått absurda proportioner.

Jag vill inte låta bli att nämna att det också finns ett fredpris som delas ut i Oslo i Nobels namn. Detta år hade priset gått till tre kvinnor, varav en från Jemen och två från Liberia. Eftersom jag intresserat mig för utvecklingen i Liberia och även försökt att hjälpa en flykting från inbördeskriget där, gladde det mig försås att fredspriset till de liberianska kvinnorna delades ut för deras ansträngningar att få slut på det grymma inbördeskriget. Nu har det muttrats om att insatser i inbördeskrig inte bör kvalificera till Nobelpris enlig vad jag läser i dagens DN, men jag ser det som ett tidens teckan att vi nu kan belöna även dem som kunnat verka för att lösa mindre konflikter. Människan håller sakta på att bli allt mindre grym enligt tillgänglig forskning, men det finns fortfarande mycket att göra och det kommer nog tyvärr att forsätta att finnas många anledningar till att dela ut fredspriset. Den som varit flykting från Liberia kan nog efter det senaste presidentvalet i demokratisk anda kan nog nu betrakta sig som en icke-flykting som kan återvända till sitt hemland om inte konflikter av mera personligt slag är i vägen. Självklart bör en insats för att öka demokratin i ett land också belönas med ökade möjligheter för landets medborgare att röra sig fritt i andra demokratiska länder.

Skola för livet

Jag har nu fått uppleva den första sommaren i Sigtuna kommun. Den del av sommaren jag kom att tillbringa här bestod mest av motionsrundor i terrängen runt Valsta, samt av att vattna mina tomatplantor varav en del kom att bli kvar på balkongen i lägenheten.

Jag kommer inte att ägna mitt politiska liv så mycket åt skolan eftersom det finns andra med betydligt bättre meriter för det. Jag har inte den erfarenhet som krävs av skolundervisningen för att direkt kunna säga vad jag vill ändra på. Jag har andra visioner än att bara åstadkomma elever som är så duktiga att de kan läsa på läkarutbilningen på Karolinska, eller ens på den tekniska högskola där jag själv läst och fått en licentiatexamen vid. Nej, det räcker inte med det. Vi måste få ett gott samhälle att leva i också, och det är då inte bara eliten som är viktig. Det som irriterat mig allra mest med den svenska skolan är att den skall lära för livet, sedan skall eleverna ut i arbetslivet och det är då försent för dem att ångra att man inte satsade på skolan. Att låta de bästa eleverna gå vidare till högre utbildning är inte fel, det jag tycker är fel är att eleverna som misslyckats skall straffas ut från möjligheterna till ett bra liv. Jag har haft mina onda aningar som tyvärr besannades av en intervju med Michajlovic, Anna Linds mördare, i tidningen Expressen. Det framkom av intervjun att motivet till mordet var ett hat till politiker, och det var inte de politiska ideerna som var problemet utan personerna bakom dem. Lars Leijonborg hade kunnat bli offret istället, men han räddades såvitt jag minns av att det fanns säkerhetsvakter i hans närhet. Det går att förstå vad som drev Michajlivic så långt, utan arbete och utbildning kunde han inte se att han hade så stora möjligheter i livet. Det hat som det skapade riktades mot dem som han ansåg ansvariga för eländet han drabbades av, nämligen våra politiker.

Jag har en vision för att komma till rätta med problemet, som jag tyvärr tror kan diskvalificera mig som skolpolitiker, nämligen att vi skapar nya chanser att komma igen för dem som misslyckats i skolan beroende på alltför hård konkurrens. Det gäller att kunna välja studier istället för arbetslöshet och att man får de insikter och ekonomiska möjligheter som krävs för att till slut välja rätt, innan det är för sent och alla vägar är stängda. Varför skall det vara för sent, om hatet mot samhället tar över kan  det vara för sent att få ett jobb, men någon form av utbildning skall vara möjlig att genomföra, innan det blir fängelset som får uppgiften att ge den elev som dömts chansen till rehabilitering i ett ännu senare skede av livet.

Brittiskt krångel

Jag skriver detta för att jag är lite upprörd hur vi hanterar flyktingfrågan. Jag har försökt i mer än två års tid att hjälpa en flykting från Afrika och folkpartister som Cecilia Wikström säger att vi måste hjälpa dem som tvingats fly från sitt hemland. Jag är tvungen att skicka iväg en massa pengar, mottagaren blir rånad och jag får skicka dem en gång till bara för att en flykting inte har rätt till ett eget bankkonto i England. Nu trodde jag att saken var klar men nu kommer beskedet, ännu en avgift har lagts till en lång rad tidigare avgifter. Kostnaden för att producera offentliga papper i England tycks närma sig de yttersta möjligheternas gräns. Jag får inte tjäna tillräckligt mycket pengar och kan inte svara på utmaningen när mer pengar skall pressas ut av mig och får istället vänta ytterligare ett tag på att min flykting skall kunna flytta till Sverige. Jag tycker nog att mer än två års tid är i det mesta laget. Antagligen skulle en brittisk medborgare hånskratta åt mig om jag tror att t.ex. en förnyelse av körkort när det blivit stulet bara kan kosta 150 kr, vilket det gör i Sverige. Vårt sätt att hantera offentliga register tycks vara överlägset det brittiska eftersom vi lyckas pressa kostnaderna för våra medborgare, men det kan också vara så att bilister skulle vara en särskilt gynnad grupp även i England. Jag minns att jag en gång blev tillfrågad av min far, som då var chef för Sjöfartsregistret i Stockholm, om jag trodde att det skull kunna läggas på data. Jag sade då ja förstås och resultatet uppfyllde säkert rederiernas förväntningar. Utflaggningen berodde nog också på höjda lönekrav, inte bara på registerkrångel. Britterna tycks däremot fortfarande vara riktiga syndare som lider av stor brist på effektivitet.

Tillväxtens gräns

Nu är det dags igen, konjunkturen verkar att ha nått en topp enligt vissa ekonomiska bedömare. Skälet är att styrräntan höjts av Riksbanken när konjunkturen börjat plana ut, och den kan nu förväntas vända nedåt då de planerade räntehöjningarna, den s.k. räntebanan, verkar vara anpassade till en fortsatt stark konjunktur. När det gäller att finjustera skruvarna för ekonomin verkar vi fortfarande ha bekymmer. Men antag att det finns naturliga orsaker till en ekonomisk nedgång. En sådan kan vara att vi väntat alltför länge med en satsning på infrastruktur så att trängseln börjar bli olidlig i kollektivtrafiken och på vägarna. Då skall vi sätta igång att göra de investeringar som brukar få vänta tills lågkonjunkturen eftersom det innebär att konsumtionen kan flyttas över till dem som kan bygga vägar och järnvägar, arbetslösheten behöver då inte sjunka och producenterna blir inte lidande på samma sätt som de blir om vi gör det vi alltid brukar göra, dvs väntar med investeringarna. Om regeringen har det minsta intresse av att sitta kvar bör den naturligtvis gripa efter halmstrået som kan hindra skutan att sjunka. Ett problem är förstås att väljarna inte gett den egen majoritet, så det kan vara dags för att använda lite grönare visioner för att uppnå ett samarbete med miljöpartiet. Det gör inte att det partiet behöver känna sig förhindrat att ingå i en annan majoritet efter nästa val om väljarna bestämmer att det är dags för Sverige att byta regering då.

Gröna visioner

Den här bloggen använder jag för att skriva nu under semestertid då vi kan använda tiden till semester och därför skriver jag inte nu på Gröna liberalers debattsida där sommarstiltjen verkar ha tagit över. Tid för mer långsiktiga reflektioner finns därför, och det jag skriver nu kanske har möjligheter att nå längre än den dagsaktuella debatten. Jag besökte idag en badplats i närheten av Märsta som heter Steningebadet. Det var någon kilometers promenad från bilparkeringsplatsen tack och lov. Jag förstår värdet av ren luft, rent vatten och oförstörd natur utan den närhet till buller från bilar som finns på andra badplatser. För att alla som vill det skall ha möjlighet att komma ner till stränderna måste vi värna om strandskyddet. Genom att ordna med naturskyddet kan vi rädda den biologiska mångfalden och vi kan dessutom ordna med nya våtmarker för att få bukt med läckage av kväve och fosfor från jordbruket innan de når Östersjön som redan har problem med för stora utsläpp. Genom att göra mänsklig arbetskraft billigare genom en grön skatteväxling kan vi säkert göra mycket för att återställa de skador som åstadkommits på miljön. Det som skall belastas är utsläpp av koldioxid och trängsel på gatorna i storstäder, medan alternativ energi och kärnkraft skall gynnas för att göra det möjligt att införa mer eldrift av fordon. Järnvägstransporter måste underlättas för att minska transporter med flyg och lastbil så länge inte miljövänliga drivmedel finns till hands. Detsamma sägs på många andra håll, men motståndet är fortfarande starkt mot sådana tankegångar, och jag kan bara säga vad jag tycker, möjligen med risk för ekonomiska repressalier från motståndarsidan men jag hoppas att man slutat med sådana dumheter nu.

Semesterbestyr

Det är nu dags för min första semester på den nya bostadsadressen. Jag känner vissa abstinensbesvär, och trots att det är lördag går jag upp i vanlig tid på morgonen för att lindra besvären. Morgontidningen brukar skildra det som händer runt omkring oss i världen, men det är så tidigt på morgonen att den inte ens kommit. Det som är viktigast för ekonomin just nu är förstås krisen i Grekland och jag har ansträngt mig för att försöka förstå vad den går ut på. Det verkar som om grekerna har lånat för mycket pengar till sin konsumtion och inte verkar förstå att det är fel på dem själva. Folk går ut på gatorna och protesterar mot de nedskärningar som parlamentet av omvärlden tvingat det att besluta om. När de baltiska länderna nyligen råkade ut för samma problem genomförde de drastiska nedskärningar och lyckades få ordning på ekonomin igen, vilket de nu får beröm för. Enligt en intervju med en grekisk revisor arbetar inte de grekiska statstjänstemännen så mycket utan låter folk slippa skatteinbetalningar vilket är en del av förklaringen att Grekland är nära en statsbankrutt. Enligt en annan intervju i TV-nyheterna med en grekisk företagare klagar grekernas barn på tjänstemännens låga inkomster så att det bästa sättet för företagaren att få någonting gjort är att ta upp plånboken och betala för barnens utgifter, då kan den tjänst han begär utföras snabbt och utan svårigheter. Enligt vad jag läser vidare är folk som arbetar för staten redan betydligt bättre betalda än de som arbetar inom den privata sektorn. De får också gå i pension tidigt, ibland långt före 60 års ålder så att de kan lägga en rad arbetsfria år efter de år som de kunnat arbeta lite medan de fått goda inkomster för det. Exporten har inte gått bra, troligen på grund av för låga löner inom den privata sektor som skall svara för den. De statliga företagen kan inte privatiseras för att man inte kan betala tillräckligt bra för dem, utan istället ser krisen som en förevändning att försöka få dem till ett ännu lägre pris. Samtidigt som lånekapitalet tycks ha sugits upp av köpare av lyxvillor och fritidsbåtar som nu har fått svårt att betala igen och knappt har råd att köpa kaffet av den företagare som intervjuades. Tyskarna som har goda exportinkomster tack vare att de inte har någon konkurrens från Grekland vill nu inte betala ut fler lån, så att Tysklands regering som gynnats av landets export kan nu sätta sig ner tillsammans med Frankrikes regering för att lösa Greklands problem. Om de båda länderna kommer överens stiger börserna, om de har olika uppfattningar faller börserna. Enligt uppgifter i tidningarna hotas hela världsekonomin av att krisen inte är över. Inte nog med det, efter Grekland är det USA:s tur att granskas under luppen. USA har ett stort budgetunderskott till följd av att man inte kunnat finansera alla statens utgifter genom politiska beslut, medan den höga konsumtionen fortsätter så att stora bytesbalansunderskott skapas.  Samtidigt som andra länder är angelägna att producera för att förbättra sin redan goda ekonomi uppstår svårigheter för att andra inte kan göra detsamma och försämrar ekonomin istället. Tillgången till pengar i världen minskar då eftersom den låneledda expansionen inte kan fortsätta i all oändlighet, samtidigt som man inser att länder som Grekland behöver nya lån för att ta sig ur krisen. Behovet av internationella monetära fonder för att fortsätta finansiera den industriella expansionen för alla konsumenter och producenter tycks bara öka, så vad har jag själv gjort som tagit semester istället för att bidra till lösningen av kriserna. Mitt dåliga samvete för att pengarna inte kommer fram tvingar mig nu att sitta uppe och vänta på morgontidningen så att jag får veta mer om vad som händer runt omkring oss. Själva kan vi ju egentligen ta det rätt lugnt, exporten har gått bra så att vår finansminister får hjälpa till med med krislösningarna för Grekland. I USA kommer de att få lösa sin egen kris, landet är så stort att det inte som Grekland kan få hjälpen utifrån.

I morfars fotspår

När jag kom till det första folkpartimötet i Märsta berättade jag att min morfar en gång byggde ladan i Sätuna, som en gång var Sveriges största. Tyvärr kände ingen till den, och den är för länge sedan riven. Morfar hette Karl Viktor Lindström, och han gjorde karriär inom politiken i Knivsta kommun, som då till hörde Stockholms län. Han arbetade som byggmästare, och byggde ett eget hus i Alsike redan år 1919. Det står fortfarande kvar, och det renoverades i början av 1970-talet av mina föräldrar som då hade flyttat in. Det visade sig att familjerna i Alsike behövde hjälp och morfar blev barnavårdsnämndens ordförande. Mamma berättar att hon ibland kunde finna övergivna barn hemma i köket, det var fattigt i Sverige då, och många fick problem med spriten.  Därför var det nog naturligt för morfar att arbeta för Folkpartiet och han blev så småningom också ordförande i kommunfullmäktige. Från det uppdraget hade han pensionerat sig när jag träffade honom som barn, i början av 1950-talet. Han visade mig en bok med fotografier på politiker där han själv fanns med. Att jag intresserade mig for Folkpartiet när jag började med politiken senare var mycket morfars förtjänst. Jag tilltalades av de liberala idéerna när jag fick tillgång till litteraturen. Mamma sympatiserade också med Folkpartiet och fick ett tag hålla på med kyrkopolitiken i Knivsta kommun, som då hade flyttats till Uppsala län.

Nu har jag inte alls samma slags ambitioner som morfar hade, folk kommer inte till mig för att be om hjälp och mitt arbete tar för mycket tid för att jag skall hinna med så mycket. Jag har engagerat mig inom Gröna liberaler, var med på senaste riksmötet i år där det handlade mycket om att bidra till att ta fram ett nytt miljöprogram för Folkpartiet. Det arbetet skall fortsätta fram till landsmötet i år. Jag stöder några motioner av Lars Wedén som kommer ifrån Sigtuna och som handlar bland annat om att skydda åkermarken och att införa grön skatteväxling. Klimatförändringarna kommer att göra det nödvändigt med anpassningar i den riktning som Lars föreslår, och insikten om detta är förhoppningsvis tillräckligt stor. Jag kommer att följa miljö- och klimatpolitken med stort intresse, där finns min egen kompetens att tillgå. Jag började med det redan på 1970-talet då folkomröstningen om kärnkraften hölls. Linje 2 som jag arbetade för, lovade inte alls att avveckla kärnkraften men ett stopp för utbyggnaden tillsvidare tills de tekniska problemen blivit lösta. Socialdemokraterna gick senare mycket längre och införde den s.k. tankeförbudslagen som gjorde det omöjligt att utveckla kärnkraften i Sverige och som i praktiken gjorde det möjligt att istället avveckla kärnkraften. Denna tankeförbudslag har avvecklats under alliansregeringen, och jag tycker nu att man bör ägna sig åt forskning om avfallshanteringen, gärna genom byggandet av en forskningsreaktor för tillämpning av transmutation som kommer att minska den tid som är nödvändig för slutförvaring av avfallet till femhundra år istället för hundratusentals år som den av SKB föreslagna metoden kräver. Dessutom skulle det minska behovet av uranbrytning eftersom mycket av bränslet kan återanvändas.

Flyttningen avslutad

Mitt nya bostadsområde ligger i Märsta. Området heter Valsta och ligger i Sigtuna kommun. Jag flyttade dit från Åkersberga vid årsskiftet. Orsaken var rent personlig, min släkt bor närmare mig nu. Men även framtiden spelade en viss roll, jag ville inte bo kvar i Åkersberga som pensionär och det visade sig under hösten att det var rätt tidpunkt att flytta då. Det gick bra att sälja lägenheten där och relativt lätt var det att hitta en som passade i Valsta. För samma pris som jag sålde för gick det att få ytterligare ett rum i lägenheten i Valsta. Det visade sig betydligt bättre att köpa där än på någon annan plats i kommunen, prisnivån för lägenheter är betydligt högre i Sigtuna och det tycks vara populärare att bo i Sätuna om man skall gå efter lägenhetspriserna. Att det bor en del invandrare i Valsta stör inte mig, jag har mött många sådana och det värsta buslivet tycks pågå någon annanstans än där jag bor. Jag har klart för mig att området inte betraktas som fint, men att få en lägenhet som passar mig väger tyngre än områdets anseende när jag flyttar.

Jag gick med i Folkpartiet i Sigtuna kommun när jag flyttade hit till Märsta, tidigare hade jag engagerat mig i Folkpartiets Österåkersavdelning. Det hade gått bra för Folkpartiet i Österåker i senaste valet, och jag kände att missnöjet därför inte skulle bli så stort om jag flyttade nu. En ny generation folkpartister hade tagit över, och väljarna var nöjda. Nu kan Folkpartiet förstås arbeta för att det skall bli bättre att bo även i Valsta, men det är nog attityderna till människorna som bor i ett område som är avgörande. Varifrån man kommer och vilken inkomst folk har är nog faktorer av stor betydelse när bostadsområdet skall värderas.