Tillväxtens gräns

Nu är det dags igen, konjunkturen verkar att ha nått en topp enligt vissa ekonomiska bedömare. Skälet är att styrräntan höjts av Riksbanken när konjunkturen börjat plana ut, och den kan nu förväntas vända nedåt då de planerade räntehöjningarna, den s.k. räntebanan, verkar vara anpassade till en fortsatt stark konjunktur. När det gäller att finjustera skruvarna för ekonomin verkar vi fortfarande ha bekymmer. Men antag att det finns naturliga orsaker till en ekonomisk nedgång. En sådan kan vara att vi väntat alltför länge med en satsning på infrastruktur så att trängseln börjar bli olidlig i kollektivtrafiken och på vägarna. Då skall vi sätta igång att göra de investeringar som brukar få vänta tills lågkonjunkturen eftersom det innebär att konsumtionen kan flyttas över till dem som kan bygga vägar och järnvägar, arbetslösheten behöver då inte sjunka och producenterna blir inte lidande på samma sätt som de blir om vi gör det vi alltid brukar göra, dvs väntar med investeringarna. Om regeringen har det minsta intresse av att sitta kvar bör den naturligtvis gripa efter halmstrået som kan hindra skutan att sjunka. Ett problem är förstås att väljarna inte gett den egen majoritet, så det kan vara dags för att använda lite grönare visioner för att uppnå ett samarbete med miljöpartiet. Det gör inte att det partiet behöver känna sig förhindrat att ingå i en annan majoritet efter nästa val om väljarna bestämmer att det är dags för Sverige att byta regering då.